Kunde ej åka hem till min kära pappa igår. Kände mig jättedeppig efter att ha missat den buss som skulle ta mig dit för att fira sin världsbästa,latino papa.

Visst, vi har haft våra dispyter men när det väl kommer till kritan så betyder han så mycket för mig att jag plötsligt inser att jag gråter konstiga,känsliga tårar. (tycker inte riktigt om att vara känslig,har alltid varit så macho förut)

Att kunna säga att jag saknar min pappa. Utan att skämmas.

Jag har iaf kommit till slutledningen att mitt mål i livet är att flytta till ett nära område med min familj.