Jag har under några månader upplevt stress,studentbaler,studenten och en utlandsresa till Spanien.

Och nu säger jag så här: "Var är Svampbob?".

Jag har inte sett ett enda svampbobavsnitt och jag känner verkligen i min själ att något ruttnar.

Hans svampighet, hans skrikande gula färg. Skrattet och rosa Patrik. Måste vara detta som gör livet så svårt att leva.

Det lilla barnet som lever inom mig skriker och vill inte bli kvävd till vuxenlivet. Samtidigt har jag inget val. Kanske kan jag låsa in den i en skrubb när det behövs vara vuxen-time?

Alltså, jag önskar innerligt att det inte skulle bli någon skit. Men nu ska den här teknologin komma och störa. Och pojkvänner fattat ingenting. Låt mig uttrycka det så här: "Bajs på förhållanden!". Önskar att mobiler inte fanns.
Eller irriterande tjejer som man inte vet vart man har dem. Om de ska sno ens dyrbara pojkvän eller bara finns där för att irritera mig.

Den här spänningen tar kål på mig. Andas jag? Ja det gör jag. VAFAAAAN! 
Dammit! Är han mig inte trogen? Frågor. Ångest. Toalettstopp. Det sista refererade jag till Spanien.
Varför skapa så små och trånga avloppssystem? Frickin' spain. Så känns det iaf. All denna känslostorm är ett trångt.Jävla.Avloppssystem!